mypersonalgrudge

2013-02-10
00:33:00

Vampyrfilm med bett

Stake Land

 

En vampyrsmitta hotar att utrota mänskligheten, och en kväll tvingas den unge Martin se på medan hela hans familj dödas av en av de vildsinta blodsugarna. Själv blir han räddad av en främling som kallar sig för Mister. Mister är vampyrjägare, och han tar Martin under sina vingar och lär honom allt han kan under deras gemensamma resa mot New Eden, där det sägs att det inte finns några vampyrer. Men vägen kantas av död, strider och tragedier medan Martin och Mister tvingas kämpa mot såväl vampyrer som religiösa fanatiker.

 

 

 
 

Stake Land är en lite annorlunda vampyrfilm, åtminstone jämfört med de vampyrfilmer jag sett tidigare. Det postapokalyptiska temat får det nästan att kännas mer som en zombiefilm, och jag tycker personligen att det var lite kreativt och intressant att välja att ha vampyrer i den miljön. Nu är vampyrerna förstås också lite mer zombieliknande, de drivs av sin hunger och sina instinkter, och de är inte tänkade, intelligenta varelser. Det är en väldigt vacker film, oerthört visuellt tilltalande och soundtracket är underbart. Skådespelarna är duktiga, och särskilt roligt tyckte jag det var att se Connor Paolo göra ett så fantastiskt jobb i rollen som Martin, då jag tidigare bara sett honom göra en ganska underväldigande insats i Gossip Girl. En annan sak som jag verkligen gillar är relationen mellan Martin och Mister. Vanligen i den här typen av berättelse läggs mycket tid och energi ner på att den bistre veteranen går runt och låtsas (under minst halva filmen) att han inte kan ha med sig någon ung gröngöling, att han inte vill ha sällskap och att han inte tänker ta något fostrande ansvar, vilket han i slutändan ändå alltid gör. I Stake Land slapp man hela den grejen, Mister accepterar på en gång att han räddat Martins liv och att Martin nu är hans ansvar, och utan större omsvep så gör han allt han kan för att lära honom bli en överlevare. Om det fanns mer friktion än så i deras relation så fick man i alla fall aldrig se det.

 

 

 


Filmen är dock inte helt felfri. Dels så är det väldigt lite build-up i början, berättelsen kommer verkligen igång direkt, och det känns som att man hade kunnat lägga mer tid där på att lära känna karaktärenra och situationen. Karaktärsutveckling överhuvudtaget är inget filmen lägger någon större energi på. Man får egentligen inget riktigt grepp om någon av karaktärerna. Med Martin och Mister kommer man kanske närmast, men det hade gått ge samtliga karaktärer betydligt mer kött på benen. Givetvis kan det vara så att filmskaparna egentligen inte ville berätta en historia om just de här specifika människorna, utan att fokus mer skulle ligga på det skick som världen hamnat i och att karaktärerna bara är verktyg för att visa upp något större. Men jag kan inte låta bli att känna att det hade gått göra båda två. Till och med relationerna mellan karaktärerna blev nästan lite väl vaga, och det var synd då både filmen och personerna i den ändå engagerade. Man ville veta mer.

 

 

 
 

Som en liten extranotis så har jag personligen inga problem alls med den väldigt romantiserade bilden av vampyrer som för närvarande är lite på modet, men för de som ledsnat på den så kan Stake Land vara ett bra alternativ, för den beskriver vampyrerna betydligt mer som monster, och som en liten bonus så är de också asfula.

 

 


Det blir en rekommendation från min sida här, karaktärsutveckling eller ej så är Stake Land ett trevligt litet guldkorn i ett hav av många dåliga skräckfilmer.

 

 

 
Jag känner mig också nödgad att säga något om likheterna mellan den här filmen och Zombie Land. Det går ju igen lite i både titeln och i handlingen. Den här filmen är inte som Zombie Land. Den här filmen är kanske vad Zombie Land hade varit ifall den inte varit en komedi. Det finns inget större behov av att dra några större paralleller mellan filmerna, jag skulle inte kalla det här för en rip-off.

 

Peace out and such.

2012-10-07
12:31:13

Houston, we have a big fucking problem.

Apollo 18

Apollo 17 var officiellt den sista bemannade månlandningen, men i hemlighet fanns det även en artonde månlandning, en som allmänheten aldrig fick kännedom om. Anledningen till att den aldrig blev känd var att något gick ohyggligt fel. Nu har videomaterialet som astronauterna filmade under sin vistelse hittats och släppts så att vi en gång för alla kan få veta vad som hände med besättningen på Apollo 18.


Jag gillar found footage-skräck. Jag älskar Paranormal Activity, jag älskar Blair Witch, jag älskar [REC], jag hör till den grupp av människor som faktiskt gillade Cloverfield. Jag tycker att found footage-skräck är ett genidrag. Men det finns få filmer som jag avskyr och föraktar så mycket som Apollo 18. Den här filmen är en total katastrof från början till slut. Hela konceptet med en hemlig, misslyckad månlandning var förvisso ganska häftigt. Jag kan se hur någon kom på idén, spratt till av förtjusning över hur unik den var, och satte iväg för att skapa sin fantastiska skräckfilm. Men den höll bara så långt som till idéstadiet. Det här är en sådan film som gör precis allting fel.

 


Vi kan börja med hur oerhört tråkig den är. Den är så fruktansvärt, smärtsamt urtråkig. Det är en kort film, runt en timme och femton minuter, men det känns som att man suttit där en hel livstid. Det känns som att den aldrig ska ta slut. Jag var nära att ge upp ungefär en halvtimme in i filmen, men jag härdade ut. Till vilken nytta vet jag inte, kanske för att få tillfredsställelsen att såga den sen. Det är liksom inte så spännande som man skulle kunna tänka sig att se klipp efter klipp på måndamm och män i rymddräkter. Faktiskt blir det en aning svårt att hänga med när de är utanför rymdfarkosten, för i rymddräkterna ser ju karaktärerna likadana ut.  

 


Men det som filmen i första hand och till största del faller på är den totala bristen på kunskap i hur man faktiskt gör found footage-skräck. Hela poängen är ju att skapa illusionen av att videomaterialet är autentiskt. Tittarna vet antagligen att det inte är det, men det räcker att man kan vaggas in i illusionen någon timme eller så. Det är då det blir riktigt obehagligt att se. I Apollo 18 ser det inte ut som att de faktiskt filmat det själva, trots att de springer runt med en kamera. Det ena problemet är hur krystad den är. I en sådan här film ska det inte vara upplagt för att något ska hända. Saker ska liksom bara ”råka” hända och kameran ska bara ”råka” vara där. Men här bygger de liksom upp skräckmomentet på ett lika övertydligt sätt som när den storbystade blondinen långsamt sträcker fram handen för att dra undan duschdraperiet medan de gälla stråkinstrumenten målmedvetet ökar i styrka i vilken generisk collegeskräckis som helst. Ett exempel är när en av karaktärerna i början av filmen tittar in i kameran och säger ”inget får gå fel”. Oh gee, tror du att något möjligen kan gå fel nu? Det där oerhört krystade sättet att föra fram handling och skräckmoment på följer konsekvent genom hela filmen. Och man blir aldrig någonsin ens nästan rädd. Man blir bara mer uttråkad.
     Det andra problemet är att den är helt sönderredigerad. En found footage-skräckis ska gärna se ganska orörd ut, förutom att den klippts ihop. I Apollo 18 har de lagt på en miljard filter och klippt ihop det på så underliga sätt att det bara leder till att filmen ser totalt överarbetad ut. Jag vet att filtren är menade att se ut som störningar på kameran, men de gör inte det. De ser ut som filter. Det är lite som att de inte ens försökt få det att se ut som att de hade filmat det själva, vilket i sin tur gör det helt poänglöst att ens använda found footage-konceptet. Varför inte bara filma den som vanligt? Då hade den antagligen kunnat vara helt okej. Antagligen inget mästerverk, men alla filmer behöver ju inte vara mästerverk.

 


Apollo 18 är verkligen en plåga att sitta igenom, en riktig sådan film som aldrig skulle ha blivit gjord. Den är inte ens så dålig att den blir rolig, den är bara tråkig och pinsam. Och faktiskt en aning pretentiös, vilket bara gör det hela ännu värre. Det här är verkligen det kassaste jag sett på länge. Ett totalt slöseri med tid både för de som skapat den, och de som utsätter sig för att titta på den. Skämmes tamefan, Apollo 18. Skämmes tamefan.

2012-10-07
11:38:45

Lite besviken är man allt

The Silent House
 
Wilson och hans dotter Laura ska fräscha upp huset till en familjevän, Nestor, som har planer på att sedan sälja det. Efter en varning från Nestor om att inte gå upp på övervåningen lämnas far och dotter ensamma i huset över natten. Snart börjar dock Laura höra underliga ljud – från övervåningen. När hennes far går upp för att titta efter och inte kommer ner igen börjar Laura inse att det inte är ensamma i huset. Någon – eller något – döljer sig däruppe.

The Silent House är en väldigt speciell film i och med att den är filmad i en enda lång tagning, helt utan klipp. Nåja, nästan utan klipp. Det finns en sekvens efter eftertexterna, men till största del är den filmad i ett enda kör. Så den har ett spännande upplägg, och är gjord på ett tämligen ambitiöst sätt. Så, är den bra? Ptja. Nja. Ja och nej får jag kanske säga. Jag tyckte att det var fullkomligt makalöst att se hur den var filmad. Det är väldigt vackert och väldigt välgjort. Det var nästan så fascinerande att det blev en aning distraherande den första stunden, man satt mest och stirrade för att kontrollera att de verkligen aldrig klippte. Tempot fungerade inte riktigt för mig de första tjugo minuterarna, på något vis lyckades den vara både för snabb och för långsam på samma gång. Men när man kommit en bit in blir den faktiskt genuint spännande och ganska så obehaglig. Jag blev riktigt skraj i vissa scener, och då är jag ändå inte särskilt lättskrämd nu för tiden.

Tyvärr så faller den platt på slutet. Jag ska inte avslöja vad som händer, men jag är nog beredd att säga att det är en av de sämsta upplösningarna jag någonsin sett på en skräckfilm. Väldigt synd med tanke på hur lovande den var fram till dess. Slutet är så katastrofalt att det drar ner hela det generella intryck som filmen gav. Jag kan dock fortfarande tycka att den är sevärd, bara på grund av hur de filmat den. Sen är det ju faktiskt inte alla dagar som man får se en skräckfilm från Uruguay.

Man kan också läsa att filmen är baserad på en sann historia, och det är helt sant men man får ändå ta det med en nypa salt. Den är baserad på en mordgåta som skedde i Uruguay på fyrtiotalet och som aldrig fick något svar. Filmen är regissörens fria spekulationer om hur det hela kunde ha gått till. Det finns en remake på filmen som jag inte har sett än, men jag ska nog försöka hitta den för att jämföra. Kanske har de gjort någon smart ändring som får slutet att falla på plats på ett bättre sätt, men jag ska antagligen inte hoppas för mycket.

Peace out.