mypersonalgrudge

2010-09-18
11:32:25

Sex år med kvinnan i svart

I gymnasiet såg jag första gången teaterpjäsen ”Kvinnan i svart”. Det var svårt att föreställa sig att skräck i teaterform skulle bli särskilt otäckt, och först när jag satt där på plats insåg jag vad jag verkligen gett mig in på. Jag satt där, livrädd på första raden, klamrade fast i mina klasskamrater och blundade mig igenom hela andra akten. ”Kvinnan i svart” var en av mitt livs mest intensiva skräckupplevelser. Så, betydde det här att jag sedan undvek den? Nej då, sjävklart inte. Några år senare for jag för att se pjäsen igen, och sedan en tredje gång året efter. Givetvis var det inte lika läskigt andra och tredje gången, och de gångerna vågade jag faktiskt titta under andra akten också. Men det är en otroligt effektfull uppsättning och berättelsen skrämmer mig fortfarande.

Jag fick reda på att den hade sitt ursprung i England. Det är från början en bok av författaren Susan Hill, och den heter mycket riktigt ”The Woman in Black”. Jag upptäckte också att det hade gjorts en filmatisering 1989, och den fick jag slutligen fatt. Efter att ha suttit igenom pjäsen tre gånger tänkte jag att filmen knappast kunde bli så värst otäck. Jag hade ju för guds skull befunnit mig i samma rum som kvinnan i svart. Men självklart blev även filmen djupt traumatisk. En av de absolut läskigaste filmer jag sett, och jag fattar fortfarande inte riktigt hur det gick till, för den tycktes göra allting fel men resultatet blev helt rätt. Jag har fortfarande inte vågat se den en andra gång, men jag försöker bygga upp modet så jag kan göra en mer ingående analys. Pjäsen blev ju mindre otäck efter att jag suttit igenom den tre gånger. Samma metod borde gå tillämpa med filmen.

 

Efter filmen började jag känna att det var dags att läsa boken, och det är vad jag sysselsatt mig med i sommar. Det tog faktiskt förvånansvärt lång tid att läsa den, trots att den är ganska kort. Det beror nog mest på att jag ville läsa den på kvällen för att få rätt stämning, men när det väl blev kväll fegade jag ur.
     Nu har jag pratat om den en stund, men vad är det egentligen för berättelse? Här följer en liten beskrivning av handlingen och av min läsupplevelse:

 

The Woman in Black – a Ghost Story

Arthur Kipps är en ung, lovande advokat, fortfarande ny i branschen och lågt ner i näringskedjan på sitt första jobb, så när hans chef ger honom ett typiskt standarduppdrag för nya advokater lyder han utan att ifrågasätta. Standardjobbet består av att åka ut till en avskild ord på landssidan där en av firmans klienter nyligen avlidit. Då klienten, Alice Drablow, inte har några anhöriga är det Arthurs jobb att dels närvara vid begravningen och dels att gå igenom Alice Drablows tillhörigheter för eventuella värdepapper och dylikt. Väl på plats blir saker inte riktigt som Arthur tänkt sig. Folk är ohjälpsamma och ingen vill prata om Alice Drablow, och det finns definitivt ingen som vill följa honom till hennes ensliga hus ute på träsket. Har deras motvilja något att göra med de underliga, blodisande ljuden där ute? Eller kanske med den mystiska kvinnan i svart?

Okej, så efter att ha suttit igenom pjäsen tre gånger och filmen en gång, kan boken möjligen vara så värst skrämmande? Underligt nog, ja. De få gånger jag vågade mig på att läsa den i kvällsmörkret blev nästan fysiskt jobbiga. Susan Hill är en duktig författare, miljöbeskrivningarna är fantastiska och berättelsen är så underligt relaterbar, trots att den inte har stor verklighetsanknytning. Händelserna beskrivs på ett så rimligt sätt, och stor hänsyn har tagit till hur Arthur reagerar mentalt på alla underligheter. The Woman in Black är en berättelse som är så mörk, vriden, orättvis och diabolisk att den kryper under skinnet på mig som läsare eller åskådare. Det är en sådan berättelse som alla borde uppleva i någon form, otroligt avskräckande och inspirerande på samma gång. Det råder nog ingen tvekan om att det här hör till en av mina favoriter. En historia som med så enkla medel växt sig till ett sådant fenomen är svår att inte älska. Och den är svår att inte fasa.

 

Som en parentes kan här tilläggas att det snart kommer en ny filmatisering med Daniel Radcliffe, snubben som spelade Harry Potter. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det, men jag kommer definitivt att titta på den för att bilda mig en rättvis uppfattning. Vem vet, kanske en nyinspelning är precis vad den här berättelsen behöver för att komma upp till ytterligare en nivå. Och kanske blir jag lika bedövat skräckslagen igen. Man kan alltid hoppas.

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: