22:13:22
Världens lataste bloggare 2
Och här var så andra halvan av min lista. Och det tog inte en månad!
The Descent
Året efter en tragisk olycka träffas några väninnor för sitt årliga äventyr i vildmarken. Den här gången ska de utforska grottor. Väl i grottorna blir läget snabbt kritiskt då de plötsligt blir instängda, och det visar sig att ingen vet att de är där. Och att de inte är ensamma där nere.
The Descent är en jättebra film. Jag hade länge planerat att se den, och jag är så glad att jag slutligen tog mig i kragen och gjorde det, för den är verkligen, verkligen sevärd. Den är obehaglig, välgjord och välspelad. Det enda negativa jag kan säga är väl att det ibland blir lite väl mörkt och därför lite svårt att hänga med i exakt vad som händer. Dock drar det inte ner intrycket av filmen väldigt mycket, och det är ju samtidigt mörkret som bidrar till att den är så otäck. Är man svårt klaustrofobisk kan vissa scener antagligen bli väldigt jobbiga, så det är kanske bra att hålla i åtanke när man ska se den. Jag vill inte plocka isär och analysera den här filmen för mycket, så jag ska ge mig nu. Jag tror att den blir ännu bättre om man inte vet för mycket av vad man har att vänta sig. Det har för övrigt kommit en uppföljare nu, så det börjar vara läge att få tag på den. Och ja, för den som letar efter filmen i videobutik kan den också finnas under titeln Instängd.
The Covenant
Här har vi en ruskigt dålig film. Det handlar om några snygga killar på en fin skola som har magiska krafter (killarna då, inte skolan), och så börjar det hända mystiska saker och så ska dom... ta reda på vad som händer? Typ. Ja, och så är det farligt att använda magi för mycket, och det blir ännu farligare efter man fyllt arton. Sen är det en tjej med, så folk är lite kära också. Jag behöver inte förklara handlingen bättre än så, för det gjorde inte filmskaparna heller. The Covenant är rörig, illa skriven, dåligt regisserat, brutalt dåligt redigerad (tar typ en halvtimme att fatta vem som är vem, alla ser likadana ut) och trots att jag kan medge att grundkonceptet är ganska tufft så lyckas filmen inte förmedla någonting. Jag har försökt se den två gånger. Första gången blev jag så uttråkad efter ett tag att jag gav upp precis innan upplösningen. Den andra gången såg jag klart den, men det är svårt att hålla fokus uppe för det är verkligen en jättetrist film.
För den som är lagd åt det hållet så är Gossip Girl-stjärnan Chace Crawford med, men det tar ett tag att fatta att det är han, för det är så dåligt filmat att man aldrig får se honom länge nog för att memorera hans ansiktsdrag. Ja, den här filmen är helt enkelt inte ens nästan sevärd. Den är inte ens så dålig att den blir rolig, den är bara dålig. Den enda tillstymmelsen till charm som den har ligger i att den vagt påminner om ungdomsrysarna jag läste i mina tonår. Skillnaden är ju dock att böckerna jag läste faktiskt var bra.
Hide and Seek
Robert de Niro spelar en man som, efter hustruns självmord, tar med sin svårt traumatiserade dotter (Dakota Fanning) att bo i ett hus utanför stan, där han hoppas att hon ska börja må bättre igen. Detta blir dock inte faller då hon drar sig undan mer och mer samt utvecklar låtsasvännen Charlie. Men när otäcka saker börjar hända uppstår frågan: Är Charlie verkligen bara ett fantasifoster?
Folk hade sagt till mig flera gånger innan jag såg den här att den inte var så bra som den verkade. Det kanske bara är jag som är lättköpt, men jag håller inte med. Jag älskade den här filmen. Mörk, obehaglig och, om än kanske inte jätteoriginell, åtminstone tillräckligt originell för att hålla mitt intresse uppe. Och det var i den här filmen det verkligen började slå mig vilken fantastisk skådespelerska Dakota Fanning är. Hon är perfekt i den här filmen. Det finns också en del oväntade vändiningar som faktiskt lyckades överraska mig. Jag brukar annars tycka att alla filmer är så förutsägbara, däribland Secret Window, The Village och till och med The Usual Suspects. Men Hide and Seek lyckades jag inte klura ut i förhand. Smaken är som baken, men från min sida blir det iaf en varm rekommendation vad gäller den här filmen.
Trick ’r Treat
Trick ’r Treat ska föreställa en slags hyllning till skräckgenren. Man följer några parallella historier som delvis knyts ihop, och alla utspelar sig under Halloween, skräckens självskrivna högtid. Den här filmen har allt från galna mördare och monster till ungdomar som bittert får ångra sitt beslut att undersöka en lokal spökhistoria. Filmen är tänkt att vara lite av en skräckkomedi och en seriös skräckfilm på samma gång. Lyckas den då med allt den företar sig? Njae... Jag vet inte riktigt. Den är klart underhållande, och den är snyggt gjord. Vissa bitar är lite läskiga, och andra lite lustiga. Konceptet är häftigt, men jag tycker inte att det riktigt bär hela vägen. Det blir mest lite plåttrigt, och man önskar att skaparna hade fokuserat på att göra en mer sammansatt handling istället. Det är också lite synd att alla de olika berättelserna inte håller samma kvalitet. Ett par var ganska bra, ett par var ganska svaga. Det gör att det känns lite tråkigt när de byter från en bättre till en sämre. Men överlag är det som sagt bra underhållning, och den är inte dålig. Den hade dock kunnat vara betydligt bättre.
Sådär, nu har jag sammanfattat filmerna jag tänkte sammanfatta, och tänkte övergå till att göra lite mer ingående inlägg. Vi får väl se hur det går. Härnäst kan vi nog se fram emot lite osammanhängande pladder om The Woman in Black.
Peace out. Eller vad kidsen säger nu för tiden.