mypersonalgrudge

För en tid sedan var det någon som tipsade mig om att en av de genrer som TV-serien The Vampire Diaries tilldelats på IMDB faktiskt är skräck, och att jag borde göra en recension på den. Det var all den motivation jag behövde för att göra en djupdykning in i den här fantastiskt dunderusla högen med skit som TV6 envisas med att plåga världen med varje torsdag på bästa sändningstid. Herregud, vad jag avskyr den här serien. Jag avskyr den med brinnande intensitet som gör att pulsen stiger av ilska varje gång jag tänker på den. Det känns bra att äntligen kunna hänga ut den lite för allmän beskådan. Men, nog om det, låt oss börja från början med att ge lite bakgrund, och kanske en vidare förklaring till varför jag avskyr The Vampire Diaries så otroligt mycket.

Böckerna och adaptionen

Ja, som jag hoppas att de flesta vet vid det här laget är The Vampire Diaries baserad på en gammal bokserie av L.J. Smith, jag tror de första böckerna kom ut 1991, så de har onekligen en del år på nacken. Utan omsvep kan jag berätta, som många kanske räknat ut vid det här laget, att jag älskar de här böckerna. I mina tonår brukade en vän till mig tjata om att jag borde läsa de här böckerna, och när jag slutligen gav med mig så var det bara att erkänna att hon haft rätt. Jag tänker inte påstå att bokserien är något slags litterärt mästerverk, för det är de faktiskt inte. De är enkelt skrivna, ganska koncisa och inte så otroligt detaljerade. Grejen var mest det att det inte gjorde så mycket. Böckerna var fantastiskt mysiga och jag älskade allt med dem. Jag älskade karaktärerna, miljöerna, handlingen. De var romantiska, spännande, lite mörka och mycket händelserika. Berättelsen kretsar runt Elena och Stefan. Elena är en vacker och populär flicka och sin skolas okrönta drottning. Stefan är en flera hundra år gammal vampyr som av en händelse börjar på just Elenas skola när han bestämmer sig för att börja ta del av den mänskliga världen igen. Dock råkar Elena vara en nästan exakt kopia av flickan Stefan var förälskad i för flera århundraden sedan. Efter en tid börjar dock romantiska känslor uppstå mellan de två, men dolda faror lurar i skuggorna och hotar att ödelägga allting för de älskande två. Givetvis är handlingen en aning med komplex, men jag vill inte dra ut det för mycket, jag vill mest att oinsatta ska få en uppfattning om vad det hela rör sig om.

Saken är den att böckerna verkligen är väl upplagda för någon slags filmadaption, och det har jag alltid tyckt. När jag såg att den faktiskt skulle komma som TV-serie verkade det för bra för att vara sant. Och det var det såklart också. När jag såg tölparna som hade valt för att spela huvudpersonerna kände jag mig nästan personligen kränkt, och det blev bara värre när jag kikade på handlingen för TV-serien. Dock lyckades jag förtränga det hela under en tid, och ignorera dess existens, tills den dag serien skulle ha premiär i svensk TV. Jag hade valt att fortsätta ignorera det då också, men jag kunde inte längre. Jag var tvungen att se vad de hade gjort med mina älskade böcker. Möjligheten fanns ju alltid att det inte var så illa som jag befarade. Det var heller inte lika illa som jag befarade, det var mycket, mycket värre. Herregud. Den här TV-serien har inget, och jag menar inget, med böckerna att göra. Jag kan förstå att man som filmskapare inte tycker att det är så värst roligt att bara kopiera allt rakt av från böckerna (även om jag som hängivet fan av böckerna såklart hade älskat det), och jag fattar varför man vill ta sig konstnärliga friheter, i synnerhet då böckerna är en femton eller tjugo år gamla. Men konstnärliga friheter my ass, det här är ju inte samma berättelse. Inte ens böckernas kärnpunkt finns kvar. Det är en helt annan berättelse, som råkar ha samma titel, och ett antal karaktärer med samma namn som de i böckerna. Jag hade nog faktiskt inte varit lika upprörd om de bara döpt om karaktärerna och kallat serien för något annat, för helt ärligt, det är något helt annat. Allt är ändrat, de har slängt in en miljard karaktärer som inte hade något med böckerna att göra, och handlingen är också i princip helt annars. Förutom att Stefan börjar på samma skola som Elena även i TV-serien är jag inte säker på att den haft en enda händelse gemensam med böckerna. Vad är poängen?! Varför gör man en adaption av en bokserie om man ändå tänkt göra något helt annat? Varför gör man inte bara en egen serie då, baserad på en egen originalidé? Så, för att summera det hela kan ni kanske ana att jag inte är helt nöjd med hur adaptionen är genomförd. Men låt oss gå vidare och titta på nästa sak som jag vill ta upp, nämligen:

Handlingen

Nu har jag mest hållit mig till jämförelser med boken, och jag ska försöka frångå det en aning nu, även om jag säkert kommer referera tillbaka till den ganska ofta. Men eftersom jag redan konstaterat att handlingen inte är densamma i böckerna som i TV-serien ska jag göra ett försök av att titta på TV-seriens handling separat nu, för tro mig, man behöver inte jämföra med böckerna för att se att handlingen är komplett… Ja, jag skulle säga idiotisk, men jag tror jag väljer ”icke-existerande” istället. För helt allvarligt, kan någon berätta för mig vad den här serien handlar om?! Jag fattar ingenting! Eller, okej, jag förstår ju alla separata händelser. Jag ser och  förstår vad som händer, jag fattar vad karaktärerna gör, jag förstår vad som händer i varje separat avsnitt, men om man ska försöka summera och förklara seriens huvudhandling… vad handlar den egentligen? Vad är poängen med serien? Vad är slutmålet? Var är berättelsen på väg? Jag vet inte! Är det någon som vet?! Liksom, är det kärlekshistorien som är det viktiga? Är slutmålet att Elena och Stefan ska leva lyckliga i alla sina dagar? Det vore konstigt, eftersom det läggs så löjligt liten fokus på kärlekshistorien, och den är ganska dåligt porträtterad. Jag menar, hur ska jag kunna heja fram dem? Jag glömmer typ att de är ihop mellan kärleksscenerna. Är poängen att de ska besegra någon skurk? Det vore också en konstig huvudhandling i det här fallet eftersom de frickin’ byter skurk hela tiden! Jag antar att den onda, förfärliga Katherine kan ses som någon slags superskurk, men varför gör de i sådana fall inga försök att faktiskt besegra henne? Och nej, försök inte, för jag har inte sett någon göra ett enda seriöst försök att ta kål på kvinnan såhär långt, och ja, jag har tagit mig en bit in i andra säsongen. De försöker inte ens när de har en chans! Det är överhuvudtaget problemet när de ska bekämpa skurkar. Det blir bara ett enda massa bollande fram och tillbaka och de får liksom inget gjort. Folk kidnappas fram och tillbaka, och sen händer det sällan så mycket mer. Ibland tar de kål på folk, men aldrig de som man faktiskt vill att man ska ta kål på, som exempelvis, åh, jag vet inte, NITTIO PROCENT AV ALLA HUVUDPERSONER OCH VIKTIGA BIKARAKTÄRER! Men, hur irriterande karaktärerna är ska jag komma in på lite senare.
     Jag förstår verkligen seriöst inte var den här serien är på väg och det är irriterande. Det känns som att den bara går på tomgång. Det finns inget synligt slutmål, och det hade varit okej om serien åtminstone hade varit intressant och välgjord, men det är den inte. Ärligt talat är den mest som att Twilight och Buffy the Vampire Slayer hade en smutsig, förbjuden kärleksaffär och någon av dem födde ett efterblivet kärleksbarn som ingen ville kännas vid. Och ja, jag liknade just The Vampire Diaries vid både Twilight och Buffy, för ärligt talat, det finns likheter. Serien är i princip Buffy, fast utan en faktisk Buffy, och med twisten att de istället för att göra roliga dialoger och älskvärda karaktärer snodde det grå filtret och karaktärsdesignen från Twilight-filmerna. Och försök inte påstå att Stefan inte är en dålig kopia av Edward och att Elena inte är en dålig kopia av Bella:

    

    

Dessutom är det väl knappast någon tvekan om att The Vampire Diaries bara gjordes för att fler människor ville mjölka pengar ur Twilight-vågen. Jag tvivlar faktiskt starkt på att The Vampire Diaries någonsin hade filmatiserats om inte Twilight hade existerat. Och eftersom de tydligen inte tyckte att parallellerna var uppenbara nog mellan de två slängde de in en flummig intrig om att varulvar kan döda en vampyr. Få se nu, i vilken annan populär, romantisk vampyr-berättelse kan varulvar döda vampyrer… Ja, just det. TWILIGHT. Men, nu driver jag iväg, vad jag skulle tala om är handlingen, och ja. Handlingen är skräp. Som sagt så har den inget tydligt mål, karaktärerna mest flamsar runt och man ser inte ens särskilt mycket intressant karaktärsutveckling. Ett annat problem (och nu drar jag upp böckerna igen) är att de gjort handlingen löjligt överkomplicerad. De har typ en miljard olika karaktärer, alldeles för många vampyrer och alldeles för många separata bihandlingar för tydligen måste varenda jäkla karaktär ha en egen. I boken var handlingen ganska enkel, samlad och man visste var det var på väg. Det var att föredra framför den här totala förvirringen. Och en annan sak, som inte direkt har med handlingen att göra, fast ändå litegrann: Varför är vampyrerna sämst? Alltså, jag är helt för att man får göra fritolkningar gällande vampyrer. Vampyrer är fiktiva varelser, och man får ta sig vilka friheter man vill. Jag är en av de sällsynta människorna som inte alls störs av att vampyrerna i Twilight glittrar. De kan lika gärna glittra eftersom de inte existerar. Men i The Vampire Diaries blir jag ändå irriterad. Nu kanske det inte beror lika mycket på själva tolkningen av vampyrerna som på hur otroligt inkonsekvent den är. Man får intrycket av att vampyrer är starka, snabba och har väldigt skarpa sinnen. Ändå kan typ vem som helst besegra en vampyr när som helst. I ett avsnitt får man se hur Stefan, på ganska långt avstånd, hör en brand i en källare. Ändå kan Stefans vampyrbror, Damon, inte höra att någon befinner sig på andra sidan en dörr som han står alldeles intill. Såna här detaljer är otroligt frustrerande. Det känns inte som att skaparna har en klar bild av vad deras vampyrer klarar och inte klarar. Man måste specificera sånt här före man filmar och säljer det! Ja, jag skulle kunna mala på för evigt om allt som är handlingsmässigt fel, men jag tror ändå att jag ska gå vidare till den del jag mer än något annat älskar att hata:

Karaktärerna och skådespelarna

Ja, under den här rubriken tänkte jag dels prata om några av karaktärerna, och hur de förändrats från böckerna till TV-serien, och om hur jag tycker att skådespelarnas insatser är. Och ja, varför inte börja med serien kvinnliga huvudperson.

Elena: I boken var Elena en vacker och populär flicka, den typen som alla andra flickor vill vara och alla pojkar vill ha. Hon var otroligt karismatisk och iögonfallande, själv tänker jag på henne lite som en sagoprinsessa som råkat dimpa ner bland vanliga människor i en amerikansk småstad. Hon var inte perfekt, personlighetsmässigt, hon var ganska självcentrerad och van att få det hon ville ha, men fortfarande väldigt stark och god, och själv hade jag väldigt lätt att tycka om henne. I TV-serien är Elena… ja… en tjej. Och det är ungefär det. Det är inget direkt fel på henne, men det finns inget särskilt iögonfallande med henne heller. De har gjort henne betydligt mer måttfull, och faktiskt på gränsen till tråkig. Hon är plötsligt inte en särskilt intressant karaktär att följa, och det är problematiskt när det trots allt är meningen att man ska följa henne. Nina Dobrev, som spelar henne, gör ett okej jobb, antar jag. Jag har inget konkret att klaga på, men jag tycker inte att hon lyckas med att göra karaktären särskilt spännande. Hon gör det hon behöver göra för att bära manuset framåt, varken mer eller mindre. Överlag en rätt trist insats.

Damon: Damon, Stefans bror som också han är vampyr, var i boken en väldigt mörk karaktär, och mycket farlig. Han utgör där en faktisk hotbild, han håller sig för sig själv, lurar i skuggorna, och ställer till med en hel del elände. Man hade anledning att faktiskt vara rädd för honom. I TV-serien har han, på någon mystisk omväg, fått rollen som comic relief. De försöker fortfarande framställa honom som den onda brodern, men bara för att de säger det många gånger innebär det inte att han blir farlig. Han framstår faktiskt som en väldigt trevlig snubbe som gör sig vän med folk till höger och vänster, och påståendet att han och Stefan skulle ha en problematisk relation känns nästan skrattretande eftersom de mest beter sig som ofrivilliga bästisar i serien. Faktum är att han till och med framstår som mer sympatisk än Stefan, och det måste väl ses som ett misslyckande. Adaptionen av honom är kort sagt totalt bedrövlig. Men, med det sagt så ska jag ändå erkänna att om jag bortser helt från böckerna och låter TV-seriens Damon stå för sig själv så är han en rätt underhållande karaktär, och faktiskt en av de få karaktärer som stundvis gör serien en smula uthärdligare. Det är mycket tack vare att skådespelaren Ian Somerhalder faktiskt gör en riktigt hygglig insats. I hans tolkning blir karaktären en aning nyanserad, och det är faktiskt möjligt att sympatisera med honom. Faktum är att personkemin mellan honom och Elena är bättre än den mellan Elena och Stefan, men mer om det senare. Jag gillar fortfarande inte vad som hänt med karaktären, men Somerhalder ska ha cred för att han gör det bästa möjliga av ett väldigt svagt manus.

Bonnie: Geez, vad hände här? Bonnie i boken var en söt, pratglad, rolig människa, och en god vän till Elena. Bonnie i TV-serien är tråkig, sur och konstig. Hon är häxa i både böckerna och i serien, men medan det i böckerna var ganska nedtonat och nästan kändes trovärdigt är det i serien otroligt överdrivet och ganska löjligt. Hon går runt som någon slags minigudinna som kan göra precis vad som helst, mot vem som helst, när som helst. Hon är som en sur och tråkig version av Willow från Buffy the Vampire Slayer. Och Katerina Graham som spelar henne? Mja, jag tycker inte att hon imponerar så mycket, men hon har i ärlighetens namn inte mycket att jobba med heller. Karaktären är helt enkelt skriven som ganska platt och butter. Fatalt misslyckande.

Caroline: Det här faktiskt ännu värre än vad de gjorde med Bonnie. I boken var Caroline en smart och kalkylerande tjej, och Elenas ärkefiende, mycket på grund av avundsjuka. I serien har hon på något magiskt vis blivit Elenas goda vän, och därtill ett komplett spån. Allvarligt, hur irriterande är inte den här karaktären?! Hon är gnällig, neurotisk (på det dåliga sättet), korkad, jobbig, och allt annat som kan vara negativt med en person. Jag avskyr henne, och jag hoppas att skaparna gör oss alla en stor tjänst och tar kål på henne snart. Candice Accola är som ovanstående kanske inte direkt en dålig skådespelare, men jag skulle inte kalla henne bra heller. Jag kan inte komma ifrån känslan av att henne rolltolkning gör karaktären, om möjligt, ännu mer irriterande.

Jeremy: Okej, jag ville prata lite snabbt om den här karaktären trots att han inte var med i böckerna. I böckerna hade Elena en liten halvsyster, i serien fick hon en tjurig, tonårig bror. Anledningen till att jag trots allt ville ta upp honom är att han, precis som Damon, är en av de snäppet mer uthärdliga karaktärerna. Visst, han är lite av en whiny little bitch, men han går ändå på något vis att känna lite sympati för. Han är en av de få karaktärerna som faktiskt har anledning att gnälla, och det något med skådespelaren, Steven R. McQueen som jag gillar. Jag ska inte prata så mycket mer om honom, men det hade känts orättvist att inte ta upp de få och små sakerna serien trots allt har som gör den en aning mindre… well… nej, okej, inget gör den mindre kass, men Jeremy är åtminstone en av de få saker som jag inte hatar i den.

Stefan: Det här är den sista karaktären jag tänker ta upp, eftersom jag inte upplever resten av karaktärerna tillräckligt uppseendeväckande ett viktiga att nämna. Anledningen till att jag sparat Stefan till sist är att han är roligast. Varför är han roligast? Jo, för att Paul Wesley spelar honom. Det finns inte alltför mycket att säga om Stefans karaktär i boken, han var en reserverad, vacker vampyr med ett femhundra år gammalt krossat hjärta. Han försökte vara en god person samtidigt som han kämpade mot mörkret inom sig, och han var en fin karaktär som jag tyckte väldigt mycket om. I TV-serien är han… uh… ja, var börjar jag? Han är tråkig, känslokall, svinig och dryg. Det finns absolut inga förmildrande omständigheter och inget som gör det möjligt att tycka om eller sympatisera med honom. Den ena anledningen till det är att han är bedrövligt illa skriven, jag förstår att de försökte göra någon slags ledsen, tystlåten vampyr som bär på många tunga problem, men de har bara lyckats med att göra honom ungefär lika intressant som en spånplatta. Den andra anledningen är Paul Wesley. Herregud. Bortsett från Kristen Stewart är han antagligen den sämsta skådespelare jag någonsin sett, i hela mitt liv. Allvarligt, killen försöker ju inte ens! Han är extremt okarismatisk, och jag har vid fler än ett tillfälle helt glömt bort att han är med i serien när han inte synts i bild. Kille har ett ansiktsuttryck, en röst och ett tonläge, och dessa applicerar han på precis allt. Glad? Arg? Ledsen? Kär? Han ser exakt likadan ut oavsett känslan han ska förmedla. Den enda känsla han lyckas med att förmedla är ”uttråkad”. Och jag blir uttråkad av att titta på honom. Som jag nämnde ovan är personkemin mellan honom och Elena totalt icke-existerande, och jag tror att det beror mer på Wesley än på Dobrev. Tänk vad fint det hade varit om de hade valt någon som FAKTISKT KAN SKÅDESPELA. Dessutom är han onödigt otrevlig, typ hela tiden. Paul Wesley är en skam för sin yrkeskategori.

Förresten, är det bara jag som har märkt att han är otroligt lik en annan känd TV-personlighet?

 

Yah, han ser exakt ut som Burt från Sesame Street! Kom igen, medge att det finns en viss likhet.

Jag ska avrunda min recension med det, även om det finns en hel hög andra grejer att klaga på. Jag vill ta tillfället i akt att påpeka att jag inte är ute efter att förolämpa seriens fans. Även om jag inte för allt i världen kan förstå varför någon skulle tycka om den här osammanhängande smörjan så vet jag att det finns många som gör det, och smaken är som baken, som det heter. Det är bara min personliga åsikt att TV-serien The Vampire Diaries är en grov förolämpning mot originalböckerna, mot vampyrer och mot filmkonsten i stort.

Peace out, eller vad kidsen säger nu för tiden.