12:52:32
I'll come again when you have judge on the menu.
Sweeney Todd - The Demon Barber of Fleet Street
För femton år sedan blev Benjamin Barker arresterad, dömd och straffad för ett brott han inte begått, allt för att domare Turpin ville ha Barkers fru. När Barker slutligen lyckas komma hem till London igen efter den långa tiden i exil har han tagit sig ett nytt namn, Sweeney Todd. Han får snart veta att hans fru begick självmord efter att Turpin våldtagit henne, och att Turpin även adopterat hans enda barn, dottern Johanna. Med hämnd i sikte slår sig Sweeney Todd ihop med den nergångna pajbagerskan Mrs. Lovett, och tillsammans smider de onda planer som får dödliga – och oväntade – konsekvenser.
Det finns andra filmversioner av Sweeney Todd, men den jag recenserar här är Burtons uppmärksammade musikalversion, gjord efter Stephen Sondheims Broadwayuppsättning med samma namn. Jag tenderar att gilla musikaler, och det här är inget undantag. Just den här passar mig faktiskt ovanligt bra eftersom den är väldigt makaber och otroligt mörk. Berättelsen är grym, från början till slut, orättvisorna är obegripliga, och utan att avslöja för mycket kan jag säga att det inte bara gäller de orättvisor som Benjamin Barker råkar ut för i berättelsens början. Det här är en historia om hur grymhet föder grymhet, och det skapas en intressant spiral av onda gärningar som knyts ihop i slutet, där det blir tydligt att synden i slutändan alltid straffar sig själv. Personligen älskar jag musikalnumren. Det är få låtar som man fastnar för första gången man ser den, men när man lyssnat några gånger går de vips inte få ur huvudet. Det är också ganska nedtonat, jämfört med andra musikaler. Det är inga färgsprakande dansnummer, utan att allt har en viss måttfullhet och elegans, och det finns många fyndiga, roliga texter. Jag tycker om när Burton gör lite mörkare filmer, som liksom balanserar på gränsen till skräck, men inte riktigt träder över. Så är fallet med den här, och även med vissa tidigare filmer, som Sleepy Hollow och Beetlejuice. Skådespelarna är fantastiska, Johnny Depp har huvudrollen och gör som vanligt ett mer eller mindre felfritt framträdande. Dock tycker jag personligen att Helena Bonham Carter, i rollen som Mrs. Lovett, överglänser honom en aning. Inte för att han gör en svag insats, utan för att hennes insats är så fantastisk. Även Alan Rickman är som vanligt bra, och han spelar i den här filmen domare Turpin. För den som inte räknat ut det än så är det här alltså en film som jag varmt kan rekommendera.
Här bifogar jag trailern också, mest för att den har så himla bra trailer. Den är inte bara snygg, den är också i princip spoilerfri!
För femton år sedan blev Benjamin Barker arresterad, dömd och straffad för ett brott han inte begått, allt för att domare Turpin ville ha Barkers fru. När Barker slutligen lyckas komma hem till London igen efter den långa tiden i exil har han tagit sig ett nytt namn, Sweeney Todd. Han får snart veta att hans fru begick självmord efter att Turpin våldtagit henne, och att Turpin även adopterat hans enda barn, dottern Johanna. Med hämnd i sikte slår sig Sweeney Todd ihop med den nergångna pajbagerskan Mrs. Lovett, och tillsammans smider de onda planer som får dödliga – och oväntade – konsekvenser.
Det finns andra filmversioner av Sweeney Todd, men den jag recenserar här är Burtons uppmärksammade musikalversion, gjord efter Stephen Sondheims Broadwayuppsättning med samma namn. Jag tenderar att gilla musikaler, och det här är inget undantag. Just den här passar mig faktiskt ovanligt bra eftersom den är väldigt makaber och otroligt mörk. Berättelsen är grym, från början till slut, orättvisorna är obegripliga, och utan att avslöja för mycket kan jag säga att det inte bara gäller de orättvisor som Benjamin Barker råkar ut för i berättelsens början. Det här är en historia om hur grymhet föder grymhet, och det skapas en intressant spiral av onda gärningar som knyts ihop i slutet, där det blir tydligt att synden i slutändan alltid straffar sig själv. Personligen älskar jag musikalnumren. Det är få låtar som man fastnar för första gången man ser den, men när man lyssnat några gånger går de vips inte få ur huvudet. Det är också ganska nedtonat, jämfört med andra musikaler. Det är inga färgsprakande dansnummer, utan att allt har en viss måttfullhet och elegans, och det finns många fyndiga, roliga texter. Jag tycker om när Burton gör lite mörkare filmer, som liksom balanserar på gränsen till skräck, men inte riktigt träder över. Så är fallet med den här, och även med vissa tidigare filmer, som Sleepy Hollow och Beetlejuice. Skådespelarna är fantastiska, Johnny Depp har huvudrollen och gör som vanligt ett mer eller mindre felfritt framträdande. Dock tycker jag personligen att Helena Bonham Carter, i rollen som Mrs. Lovett, överglänser honom en aning. Inte för att han gör en svag insats, utan för att hennes insats är så fantastisk. Även Alan Rickman är som vanligt bra, och han spelar i den här filmen domare Turpin. För den som inte räknat ut det än så är det här alltså en film som jag varmt kan rekommendera.
Här bifogar jag trailern också, mest för att den har så himla bra trailer. Den är inte bara snygg, den är också i princip spoilerfri!
OMG varför var det så länge sen jag såg denna film?? springer och dammar av DVD hyllan Håller med dig till 100%! INte nog med att det är en av mina favorit regissörer, den har tre av mina favorit skådespelare samt fantastisk musik och fantastiska scenerier. ..Undrar om Shil vill se om den här med mig? ^^