mypersonalgrudge

Frankenstein

Instängd och isolerad i sitt laboratorium jobbar Henry Frankenstein som besatt med ett experiment som kan besegra självaste döden – han ska åter föra liv till en död kropp, en kropp som han byggt ihop av delar från döda människor. Frankenstein är dock helt ovetandes om att varelsen fått en olämplig hjärna, och experimentet utvecklas snart till en mardröm då varelsen visar sig vara lättprovocerad och farlig för alla i sin omgivning. Beslutet att avliva den tas, men något går snett, och snart är alla i fara – inte minst Frankenstein själv.

Det var såhär att jag bestämde mig för en temavecka, tema Frankenstein. Och mycket riktigt såg jag sju olika Frankenstein-filmer under en vecka. Jag började såklart från början, och det här är ju en riktigt klassiker – Frankenstein från 1931 med Boris Karloff i sin minnesvärda rollprestation som den oönskade varelsen. Det här är en sån där film som i princip alla bara öser beröm över, och så lär det väl också fortsätta. Det är en sån film som man nästan måste tycka om. Och jag tycker om den jag också, definitivt. Men är den ett komplett mästerverk? Nja, det finns väl vissa problem med den. Det största och mest överhängande problemet är att den är så otroligt förlegad, och då menar jag inte effekter och såna saker. Givetvis hade de ganska begränsade möjligheter vad gällde effekter på trettiotalet, och filmen är givetvis svartvit, men det är inte de sakerna som gör att den känns lite daterad. Det är mer det att vissa teman, som säkert var otroligt aktuella 1931, känns komplett absurda idag, och är rätt så svåra att ta till sig. Här syftar jag naturligtvis på varelsens olämpliga hjärna. Det finns faktiskt en scen i filmen där de förklarar att kriminalitet är biologiskt betingad och beror på att vissa hjärnor ser annars ur än andra. Det är ganska svårt att ta ett sådant tänk på allvar när man, i vårt i alla fall relativt upplysta samhäll, är van vid att se kriminalitet som ett resultat av sociala och ekonomiska förhållanden. Sen den otroligt bisarra scenen där Frankensteins assistent (som heter Fritz, inte Igor) stjäl rätt hjärna, med sedan tappar den och istället väljer den olämpliga. De här scenerna blir ohjälpligt konstiga när man ser dem idag, och de gör det svårt att ta delar av intrigen på allvar. Det är beklagligt, men sant.
    Men nu ska jag ju inte bara snöa in på de negativa bitarna, för trots allt är det här en bra film. Handlingen är ganska annars än man är van vid från versioner som ligger närmare Mary Shelleys originalroman (som jag ännu inte läst), men jag tycker ändå att det funkar. Skådespelarna är underbara, Karloff förtjänar all uppskattning han fått från den här rollen. En rolig överraskning var också att inse att det är Dwight Frye som spelar Frankensteins assistent Fritz. Jag tyckte väldigt mycket om Frye i rollen som Renfield i Dracula, och det är bara att konstatera att han var en briljant skådespelare. Regin är bra, scenerna är intensiva och miljöerna är fantastiska. Trots konstigheterna i filmens första halva är den verkligen sevärd. Jag återkommer härnäst med en recension av Bride of Frankenstein, vilket är en direkt uppföljare på den här.

Och, ja, självklart var jag tvungen att leta upp det här: