mypersonalgrudge

Efter en resa till Irland återvänder Dan O’Grady till Amerika som en lycklig man. Han har nämligen lyckats fånga en leprechaun och tagit dennes kruka fylld av guld, och nu är han övertygad om att ett liv i rikedom väntar. Den grönklädda lilla varelsen har dock följt honom från Irland för att återta sitt guld, och skyr inga medel för att få sin vilja fram. O’Grady lyckas slutligen försegla varelsen i en låda, men får själv en stroke i processen. Tio år senare flyttar en man in med sin dotter Tory, och det dröjer inte länge förrän en av målarna som de anställt för att fixa i ordning huset råkar släppa ut den gröna fasan ur sin fångenskap. Nu måste snabbt klura ut hur man besegrar en illvillig, rimmande leprechaun om de ska överleva natten.



Den här filmen gjorde mig arg. Jag hade inte väntat mig något mästerverk, och jag tyckte hela idén med en leprechaun var ganska fånig. Men när jag såg filmen insåg jag att den inte hade behövt vara det. Att utgå från myter och folksagor när man ska skapa en skräckberättelse borde kunna fungera alldeles utmärkt. Det hade aldrig blivit något mästerverk, men jag tror att det hade kunnat bli en ganska intressant och atmosfärisk film. Om de försökt, vill säga. För det är det absolut största problemet med den här filmen. De försöker inte. Det är en lat film som gör allting halvhjärtat. De hade inte behövt göra en tramsig tolkning av en leprechaun, de hade kunnat frångå stereotypen och försöka skapa en mörkare varelse. När de nu ändå bestämde sig för att gå på tramsspåret så kunde de ju åminstone ha gjort DET ordentligt. Men det gjorde de inte heller. Den är inte läskig, den är inte så värst spännande, och den är inte särskilt rolig. Den blir inte ens så dum att den blir rolig. Den blir enbart halvhjärtad. Karaktärsgalleriet var också lite av en besvikelse. Snobbig stadstjej, lite för utstuderat drömlik nittiotals-hunk med fluffigt hår och bara armar, ett barn som beter sig som en vuxen och en vuxen som beter sig som ett barn. Jag ska dock medge att jag gillade Jennifer Aniston i rollen som snobbig stadstjej, det blev tillräckligt nyanserat för att hon skulle gå sympatisera med, och hon genomgick någon slags karaktärsutveckling under filmens gång. Warwick Davis ska också få lite cred för sin roll som leprechaun, det är faktiskt ganska imponerande att han lyckas skådespela genom allt det där sminket. Skådespelarna är det överhuvudtaget inget större fel på, men det är antagligen det enda som var någorlunda tillfredsställande med den här filmen. Idén hade gått göra seriös, och den hade gått bygga en kul skräckomedi på, men det här är varken en skräckfilm eller en komedi. Det här är en stor hög av blah.  

Liten notis: Jag har faktiskt ingen genuint bra översättning på ordet leprechaun, så jag håller mig till det engelska originalordet. Om någon har något fungerande förslag, så kom gärna med det. Tack.