mypersonalgrudge

Mary Shelley's Frankenstein

När Victor Frankensteins mor dör i barnasäng blir han besatt vid tanken på att besegra och bota döden. När han reser iväg för att studera vid universitetet får han kännedom om metoder för hur man kan skapa liv med döda kroppar som råvara. Besattheten växer och Victor blir allt mer isolerad då han inte gör annat än att jobba med sitt experiment. Det slutgiltiga resultatet blir dock inte vad han föreställt sig då varelsen han väcker upp är en sannerligen ohygglig skapelse. I tron om att den är död reser han hem igen för att kunna glömma händelserna, men han blir snart varse om att varelsen inte alls är död. Den är i allra högsta grad levande och den är inte glad. Och den är på jakt.

Det här är alltså Kenneth Branaghs filmatisering av Frankenstein från 1994. Jag kan säga det redan nu: Jag älskar den här filmen. Jag älskar, älskar, älskar den här filmen. Jag har sett den en hel hög gånger tidigare, men eftersom det är en så himla bra film så var den ändå en självklarhet under min Frankenstein-vecka. Men vad är det då som är så bra med den? Ja, det skulle antagligen gå fortare att försöka rabbla vad som inte är bra med den. För det första gillar jag manuset väldigt mycket. Det är väl strukturerat och uppbyggt, man får följa Victor Frankenstein från att vara en oskyldig och kunskapstörstande ung man till hans svåra och väl porträtterade besatthet, till en man som fått se alldeles för mycket alldeles för ung och nästan åldrats i förtid. Filmen berättar även om varelsen på ett bra sätt, och den tar stor hänsyn till varelsens känsloliv och de faktorer som får honom att begå alla de hemska gärningarna som han gör sig skyldig till. Den här filmen har ju (tack och lov) inte det konstiga temat med varelsens kriminella hjärna som gör honom grym och oregerlig. Varelsen i den här filmen har inte en ”kriminell” hjärna, och det finns heller inget som indikerar att en hjärna kan vara mer rutten (no pun intended) än en annan. Varelsens hjärna kommer här från en mycket intelligent universitetsprofessor, Professor Waldman, som Victor Frankenstein ser upp till.
     Sen har vi ju förstås skådespelarna. Och var ska jag börja? Varför inte med Kenneth Branagh själv. Han har ju inte bara regisserat den här filmen, han spelar även huvudrollen, Victor Frankenstein. Och här har vi en man som både kan skådespela och regissera. Jag gillar honom som regissör, jag tycker att han är bra på att göra färgstarka, intressanta och ibland nästan hysteriskt överdramatiska filmer, men utan att det någonsin blir för mycket. Mary Shelley’s Frankenstein är exempelvis en otroligt elegant film. Och Branaghs rolltolkning av Frankenstein är också helt underbar. Han är en underbar skådespelare, och han gör en lysande insats här. Jag kan inte föreställa mig en bättre vald person att spela rollen. Sen har vi Robert De Niro i rollen som Frankensteins monster. Han gör en underbar, hjärtskärande rolltolkning som visar både stor grymhet men också stor sårbarhet. De Niro gör varelsen till en djup, älskande, hatande och nyanserad person, någon som man till och med skulle vilja känna. Jag har alltid tyckt så synd om Frankensteins monster, jag vill ofta hoppa in i filmen och ta hans hand och leda honom bort från all grymhet, och den känslan är antagligen starkast i just den här versionen, och det är mycket tack vare De Niros gestaltning. Vidare så har vi den alltid helt briljanta Helena Bonham Carter, som utan tvekan är en av mina absoluta favoritskådespelare. Hon spelar här Frankensteins vackra fästmö, Elizabeth, och hon gör som vanligt en helt strålande insats. Hon visar upp en kvinna som både är en dam men som också är en mycket stark person. Självständig men samtidigt vårdande och mjuk. Ett annat omnämnande som är värt att göra är John Cleese som spelar Professor Waldman. Personligen tycker jag att det är ganska ovanligt att se Cleese i en roll som inte är menad att vara rolig, och han gör det verkligen jättebra. Och sist men inte minst har vi Ian Holm i rollen som Frankensteins pappa. Här har vi en till sån där skådespelare som för det mesta är väldigt bra, och det är här ju då såklart inget undantag.
      Det här är på många sätt en jobbig film, man kan exempelvis under filmens gång sitta och räkna på fingrarna alla gånger som Victor Frankenstein gör situationen värre för sig själv och sin familj. Det finns så många tillfällen i filmen där han hade kunnat göra ett bättre val och göra något åt den totala hopplösheten, men han gör det inte och det är otroligt frustrerande att se. Samtidigt vet man ju att Frankenstein själv inte i förväg kan veta vilka konsekvenser hans handlingar kommer att få. Det finns också andra saker som stundvis gör den här filmen näst intill ångestframkallande, men det överlåter jag åt var och en att få upptäcka på egen hand. Det här är helt klart den bästa filmatisering jag sett av berättelsen om Frankenstein, och den som inte har sett den borde ta tag i det snarast.