mypersonalgrudge

Stake Land

En vampyrsmitta hotar att utrota mänskligheten, och en kväll tvingas den unge Martin se på medan hela hans familj dödas av en av de vildsinta blodsugarna. Själv blir han räddad av en främling som kallar sig för Mister. Mister är vampyrjägare, och han tar Martin under sina vingar och lär honom allt han kan under deras gemensamma resa mot New Eden, där det sägs att det inte finns några vampyrer. Men vägen kantas av död, strider och tragedier medan Martin och Mister tvingas kämpa mot såväl vampyrer som religiösa fanatiker.

 

 

Stake Land är en lite annorlunda vampyrfilm, åtminstone jämfört med de vampyrfilmer jag sett tidigare. Det postapokalyptiska temat får det nästan att kännas mer som en zombiefilm, och jag tycker personligen att det var lite kreativt och intressant att välja att ha vampyrer i den miljön. Nu är vampyrerna förstås också lite mer zombieliknande, de drivs av sin hunger och sina instinkter, och de är inte tänkade, intelligenta varelser. Det är en väldigt vacker film, oerthört visuellt tilltalande och soundtracket är underbart. Skådespelarna är duktiga, och särskilt roligt tyckte jag det var att se Connor Paolo göra ett så fantastiskt jobb i rollen som Martin, då jag tidigare bara sett honom göra en ganska underväldigande insats i Gossip Girl. En annan sak som jag verkligen gillar är relationen mellan Martin och Mister. Vanligen i den här typen av berättelse läggs mycket tid och energi ner på att den bistre veteranen går runt och låtsas (under minst halva filmen) att han inte kan ha med sig någon ung gröngöling, att han inte vill ha sällskap och att han inte tänker ta något fostrande ansvar, vilket han i slutändan ändå alltid gör. I Stake Land slapp man hela den grejen, Mister accepterar på en gång att han räddat Martins liv och att Martin nu är hans ansvar, och utan större omsvep så gör han allt han kan för att lära honom bli en överlevare. Om det fanns mer friktion än så i deras relation så fick man i alla fall aldrig se det.

Filmen är dock inte helt felfri. Dels så är det väldigt lite build-up i början, berättelsen kommer verkligen igång direkt, och det känns som att man hade kunnat lägga mer tid där på att lära känna karaktärenra och situationen. Karaktärsutveckling överhuvudtaget är inget filmen lägger någon större energi på. Man får egentligen inget riktigt grepp om någon av karaktärerna. Med Martin och Mister kommer man kanske närmast, men det hade gått ge samtliga karaktärer betydligt mer kött på benen. Givetvis kan det vara så att filmskaparna egentligen inte ville berätta en historia om just de här specifika människorna, utan att fokus mer skulle ligga på det skick som världen hamnat i och att karaktärerna bara är verktyg för att visa upp något större. Men jag kan inte låta bli att känna att det hade gått göra båda två. Till och med relationerna mellan karaktärerna blev nästan lite väl vaga, och det var synd då både filmen och personerna i den ändå engagerade. Man ville veta mer.

Som en liten extranotis så har jag personligen inga problem alls med den väldigt romantiserade bilden av vampyrer som för närvarande är lite på modet, men för de som ledsnat på den så kan Stake Land vara ett bra alternativ, för den beskriver vampyrerna betydligt mer som monster, och som en liten bonus så är de också asfula.

Det blir en rekommendation från min sida här, karaktärsutveckling eller ej så är Stake Land ett trevligt litet guldkorn i ett hav av många dåliga skräckfilmer.

Peace out and such.