mypersonalgrudge

2010-09-26
20:03:20

Crapfest del 2

Här kommer så min recension av Dracula 3000. Den är lite osammanhängande (och lite sen). Men till mitt försvar är det också en ganska osammanhängade film. Mycket nöje.

 

Dracula 3000

 

Den lilla besättningen på ett rymdskepp hittar ett annat, till synes obemannat, rymdskepp ute i... ja... rymden. De går ombord för att undersöka det, och för att ta rätt på det som kan vara av värde. Men väl på plats går saker inte riktigt som det tänkt sig då en av besättningsmedlemmarna blir biten av någonting, och sen förvandlas till en (flämt) vampyr! Han har av misstag råkat släppa Dracula fri på skeppet, och nu måste den övriga besättningen kämpa för överlevnad.

 

Ja, så vi har Dracula. I yttre rymden. Med Coolio och Casper van Dien. Man hade kunnat tycka att det här, ens på papper, inte var världens mest stabila idé. Men inte hindrar det våra modiga filmskapare från att kämpa mot alla odds och skapa en film som är... ja, en total kalkon. Största problemet (eller snarare problemen) med den här filmen är inte att det är Dracula i yttre rymden. Det BORDE ha varit det stora problemet, men ack, nej. Det här är en så djupt oengagerad film. Den har ett trött, osammanhängande och outvecklat manus, skådespelare som antagligen försöker sitt bästa men inte har så fasligt mycket att jobba med, och kanske världshistoriens sämsta Dracula. När man nu har Dracula i yttre rymden hade man ju kunnat tänka sig att en intressant karaktärsdesign hade varit på sin plats. Och vad får man? En översminkad kille med bakåtslickat hår och en cape. Killen har en cape. En cape! Bela Lugosi kom undan med att bära cape, men frågan är om ens han hade kommit undan med det i yttre rymden.

    För att vidare sänka Draculas värdighet (även om man tycker att bara läppstiftet borde gjort jobbet) så är han typ... komplett värdelös. Det enda han är bra på är att springa snabbt. Fast i slow motion. Och att ducka för biljardköer. Angående de andra karaktärerna så är det antagligen det mest oengagerade med hela filmen. Casper van Dien spelar ättling till Van Helsing, och en av de kvinnliga karaktärerna heter Mina. För de som är lite insatta i Bram Stokers berättelse om Dracula och de otaliga filmatiseringar som gjorts är Mina objektet för Draculas åtrå. I den här filmen valde dom dock att... inte göra något alls av det faktum att det finns en tjej på skeppet som heter Mina. Allvarligt, har man en berättelse om Dracula och plockar in en kvinnlig karaktär som heter Mina, då får man lov att följa upp på det. Men nej, de valde istället att lägga fokus på den andra tjejen eftersom hon hade... större byst och blondare hår, antar jag, även om det i det här fallet inte direkt jobbade till hennes fördel.

   Van Helsing då, kan man fråga sig. Visst hade han väl en spännande karaktär? Nej, han har ingen karaktär. Han har ingen personlighet. Han bara... går runt lite och heter Van Helsing. En av de få karaktärer som faktiskt hade någon slags personlighet var Coolio, och han var åtminstone underhållande (när han inte fick FÖR vulgära repliker, vilket var ett annat stort problem med den här filmen).

    Finns det några positiva aspekter hos den här filmen? Tja, den är ju tillräckligt dålig för att vara rolig. Det finns en underlig underhållningsfaktor i en dåligt sminkad Dracula som skriker som en liten skolflicka. Men jag ska givetvis inte avslöja något om slutet, vill ni se varför han förlorar sin sista gnutta värdighet genom sitt hysteriska skrikande så får ni se filmen själva.

 

Det finns ännu fler saker att kommentera på, det var så mycket fel med den här filmen. Men den var ändå ett uppsving, för efter Mummy Maniac blir faktiskt vad som helst ganska bra.

2010-09-19
16:20:41

Crapfest del 1

Jag vet inte ens var jag ska börja. En sedan länge planerad filmkväll (av mig numera kallad ”Crapfest”) gick igårkväll av stapeln här i mitt lilla studentrum. Jag och två vänner skulle sitta igenom tre av de sämsta filmer vi kunnat hitta på hemmakvälls lagomt välsorterade rysarhylla. Filmerna som slutligen valdes ut var Mummy Maniac, Dracula 3000 och 5ive Girls. Så jag tänkte idag berätta om den första av de tre filmerna vi såg. Jag är inte säker på att min beskrivning av den här filmen kommer att göra den rättvisa. Det finns inget bra sätt att beskriva en sån här film på. Och ändå tänker jag försöka. Så här följer alltså min recension av...

Mummy Maniac

Att säga att den här filmen är dålig är att svårt förolämpa alla andra dåliga filmer som gjorts. Det finns liksom inget ord som är starkt nog för att beskriva det totala inferno av själsdödande poänglöshet som är Mummy Maniac. Att säga att den har dålig handling är inte sanningsenligt, för det skulle förutsätta att den faktiskt har en handling, vilket den inte har. Och när jag säger att den inte har en handling så menar jag inte att den är osammanhängande eller har dålig handling. Den har bokstavligt talat INGEN HANDLING. Filmen har en scen. En enda scen. En scen där hvuudpersonen, som är seriemördaren Mummy Maniac, mördar en tjej. Sen körs den scenen. Igen. Och igen. Och igen. Och igen. Det enda som förändras är att det är en ny tjej i varje scen, men i övrigt är scenerna nästan identiska. Det leder ingen vart. Det händer ingenting. Han bara mördar folk på löpande band. Sen är det förstås utfyllnadsgrejerna där han typ kör bil eller står på ett tak och spanar eller pratar med sin sadistiska mamma. Det är konstigt filmat, ljudet är dåligt och redigeringen... ja, om man nu kan kalla det för redigering. Det känns mest som en fjortonåring som lekt en eftermiddag i Windows Moviemaker. Filmen är beklämmande, tråkig, poänglös, jobbig. Efter den första kvarten är man så less att man allvarligt överväger att avbryta. Vi höll dock ut och såg hela filmen, och enda belöningen vi i slutändan fick var den genuina lyckan av att se eftertexterna rulla över tv-rutan. Vi bokstavligen jublade när eftertexterna äntligen kom. Om tiden flyger när man har roligt så sitter den ingjuten i en betongvägg när man ser Mummy Maniac. Det är egentligen en ovanligt kort film, men tro mig, det är inget man märker när man sitter och ser på den.
     Och nu vill jag inte att det ska uppstå något missförstånd där man tänker ”åh, en så dålig film måste ju vara så dålig att den är rolig!”. Gör inte det misstaget. Den är inte värd din tid. Den är inte värd dina pengar. Laddar du ner den så är den inte värt utrymmet den tar upp på din hårddisk. Den här filmen är ren ondska. Den suger ut att glädje ur rummet och lämnar tittarna med... ingenting. Mummy Maniac borde begravas på botten av ett världshav och aldrig någonsin tas upp igen. Låt er heller inte luras av DVD-omslaget. Jag vet att det ser ganska häftigt ut, men den bilden är inte tagen ur filmen. Dagens tre ledord gällande den här filmen är: UNDVIK, UNDVIK, UNDVIK.

 

Nu tror jag att jag fått ur mig nog mycket av min avsky för att kunna bearbeta traumat som den här filmen innebar. Imorgon ska jag, om jag får tid, recensera Dracula 3000.

För den som vill ha en recension på Dracula 3000 redan nu, eller bara vill höra mer om den här fantastiska kvällen, finns en länk till fantasyrosten nere i höger hörn. God fortsättning.

 

Och kom ihåg: UNDVIK!

2010-09-18
11:32:25

Sex år med kvinnan i svart

I gymnasiet såg jag första gången teaterpjäsen ”Kvinnan i svart”. Det var svårt att föreställa sig att skräck i teaterform skulle bli särskilt otäckt, och först när jag satt där på plats insåg jag vad jag verkligen gett mig in på. Jag satt där, livrädd på första raden, klamrade fast i mina klasskamrater och blundade mig igenom hela andra akten. ”Kvinnan i svart” var en av mitt livs mest intensiva skräckupplevelser. Så, betydde det här att jag sedan undvek den? Nej då, sjävklart inte. Några år senare for jag för att se pjäsen igen, och sedan en tredje gång året efter. Givetvis var det inte lika läskigt andra och tredje gången, och de gångerna vågade jag faktiskt titta under andra akten också. Men det är en otroligt effektfull uppsättning och berättelsen skrämmer mig fortfarande.

Jag fick reda på att den hade sitt ursprung i England. Det är från början en bok av författaren Susan Hill, och den heter mycket riktigt ”The Woman in Black”. Jag upptäckte också att det hade gjorts en filmatisering 1989, och den fick jag slutligen fatt. Efter att ha suttit igenom pjäsen tre gånger tänkte jag att filmen knappast kunde bli så värst otäck. Jag hade ju för guds skull befunnit mig i samma rum som kvinnan i svart. Men självklart blev även filmen djupt traumatisk. En av de absolut läskigaste filmer jag sett, och jag fattar fortfarande inte riktigt hur det gick till, för den tycktes göra allting fel men resultatet blev helt rätt. Jag har fortfarande inte vågat se den en andra gång, men jag försöker bygga upp modet så jag kan göra en mer ingående analys. Pjäsen blev ju mindre otäck efter att jag suttit igenom den tre gånger. Samma metod borde gå tillämpa med filmen.

 

Efter filmen började jag känna att det var dags att läsa boken, och det är vad jag sysselsatt mig med i sommar. Det tog faktiskt förvånansvärt lång tid att läsa den, trots att den är ganska kort. Det beror nog mest på att jag ville läsa den på kvällen för att få rätt stämning, men när det väl blev kväll fegade jag ur.
     Nu har jag pratat om den en stund, men vad är det egentligen för berättelse? Här följer en liten beskrivning av handlingen och av min läsupplevelse:

 

The Woman in Black – a Ghost Story

Arthur Kipps är en ung, lovande advokat, fortfarande ny i branschen och lågt ner i näringskedjan på sitt första jobb, så när hans chef ger honom ett typiskt standarduppdrag för nya advokater lyder han utan att ifrågasätta. Standardjobbet består av att åka ut till en avskild ord på landssidan där en av firmans klienter nyligen avlidit. Då klienten, Alice Drablow, inte har några anhöriga är det Arthurs jobb att dels närvara vid begravningen och dels att gå igenom Alice Drablows tillhörigheter för eventuella värdepapper och dylikt. Väl på plats blir saker inte riktigt som Arthur tänkt sig. Folk är ohjälpsamma och ingen vill prata om Alice Drablow, och det finns definitivt ingen som vill följa honom till hennes ensliga hus ute på träsket. Har deras motvilja något att göra med de underliga, blodisande ljuden där ute? Eller kanske med den mystiska kvinnan i svart?

Okej, så efter att ha suttit igenom pjäsen tre gånger och filmen en gång, kan boken möjligen vara så värst skrämmande? Underligt nog, ja. De få gånger jag vågade mig på att läsa den i kvällsmörkret blev nästan fysiskt jobbiga. Susan Hill är en duktig författare, miljöbeskrivningarna är fantastiska och berättelsen är så underligt relaterbar, trots att den inte har stor verklighetsanknytning. Händelserna beskrivs på ett så rimligt sätt, och stor hänsyn har tagit till hur Arthur reagerar mentalt på alla underligheter. The Woman in Black är en berättelse som är så mörk, vriden, orättvis och diabolisk att den kryper under skinnet på mig som läsare eller åskådare. Det är en sådan berättelse som alla borde uppleva i någon form, otroligt avskräckande och inspirerande på samma gång. Det råder nog ingen tvekan om att det här hör till en av mina favoriter. En historia som med så enkla medel växt sig till ett sådant fenomen är svår att inte älska. Och den är svår att inte fasa.

 

Som en parentes kan här tilläggas att det snart kommer en ny filmatisering med Daniel Radcliffe, snubben som spelade Harry Potter. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det, men jag kommer definitivt att titta på den för att bilda mig en rättvis uppfattning. Vem vet, kanske en nyinspelning är precis vad den här berättelsen behöver för att komma upp till ytterligare en nivå. Och kanske blir jag lika bedövat skräckslagen igen. Man kan alltid hoppas.