mypersonalgrudge

2011-02-28
07:42:33

Five, six, grab your crucifix.

Terror på Elm Street 4 – The Dream Master är möjligen den del av filmserien som det finns absolut minst att säga om. Det är den film som lämnar minst avtryck, vare sig positivt eller negativt. Men ska jag ändå säga något så tycker jag ändå att det finns övervägande positiva saker att säga. Filmen är en vidareutveckling av det som påbörjades i den tredje filmen, och handlingsmässigt är det ganska intressant att se. Filmen är gjord på ett helt okej sätt, som vanligt kreativt och underhållande och skådespelarna är bra. Det största problemet med filmen är kanske att den tillför mindre nytt än vad det tidigare filmerna gjort, och att det hela slutligen börjar kännas som en lång upprepning. Kanske hade jag inte känt så om jag inte envisats med att, i princip, se alla filmerna på rad med bara någon dags mellanrum mellan de olika delarna, men fakum kvartstår: det här är den första film som bara börjar kännas som en kopia. Det betyder dock inte att det inte är en hyfsat sevärd kopia, och har man gillat de första tre filmerna tror jag inte att man skulle lida svårt av att se den här också. Om inte annat så är ju Freddy Krueger åtminstone fortfarande precis lika kul att se som tidigre.

2011-02-22
07:37:44

Three, four, better lock your door.

Då var det dags att skriva några rader om Terror på Elm Street 3 – Dream Warriors. Det är verkligen inte alla skräckfilmsserier som håller i tre filmer, inte ens bra serier som One Missed Call eller Scream. Terror på Elm Street lider dock inte av det problemet. Herregud, jag älskar den här filmen. I ärlighetens namn gillar jag den faktiskt bättre än tvåan. Den toppar givetvis inte första filmen, men den är en klart värdig del av serien. Handlingen har ett jättespännande upplägg med härliga karaktärer som är lätta att sympatisera med. Återigen är filmen kreativ och underhållande, och precis som i tvåan vidareutvecklar skaparna konceptet med Freddys drömvärld. Den här gången undersöker filmen vad andra kan göra i den världen. Duktiga Patricia Arquette är med i en roll, och det är riktigt roligt att se henne såhär ung. Robert Englund har givetvis fortfarande rollen som Freddy, allt annat vore skandal, och han är precis lika bra som i de tidigare filmerna. Slutscenen i den här filmen (som jag självklart inte tänker avslöja) lyckades till och med skrämma mig lite, och jag lämnades med en rätt obehaglig känsla i maggropen. Såhär långt borde man verkligen se av Terror på Elm Street. De tre första filmerna är guld.

 

Jag tänker att Nils kanske skulle uppskatta att jag tipsar om låten som Dokken gjorde till den här filmen, också den med titeln Dream Warriors, så jag gör det. Det är faktiskt en ganska tuff låt.

2011-02-21
21:48:16

One, two, Freddy's coming for you. IGEN!

Jag har faktiskt sett alla Terror på Elm Street-filmerna nu. Jag är lite stolt över mig själv, jag har tagit mig igenom alla sju. Remaken har jag inte sett än, men det kommer så småningom. Vad jag tänkte ägna bloggen åt närmaste tiden är att dela med mig av mina omdömen gällande de olika delarna. Ettan recenserade jag ju för en tid sen, så det är redan gjort. Finfina betyg fick den, för det är en fantastisk film. Med Elm Street-filmerna har jag lite samma problem som det jag hade i mitt senaste inlägg, nämligen att jag helst inte drar handlingen eftersom den kan spoila filmerna innan. De flesta kanske inte skulle bry sig, men ifall någon skulle göra det så vill jag undvika spoilers, bara för säkerhetsskull. Så, jag tänker idag bara berätta vad jag tyckte om Terror på Elm Street 2 – Freddy’s Revenge, utan att avslöja vad som faktiskt händer i filmen.

Det här är en riktigt bra uppföljare. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig, men det visade sig vara en bra film. Den är inte direkt kopia av den första filmen, utan utvecklar hela idén och tar den i en lite ny riktning. Jag kan avslöja så mycket som att Freddy i den här filmen undersöker möjligheterna att sprida skräck i den vakna världen. Filmen har en klart hållbar handling, den är underhållande och kreativ, skådespelarna är duktiga och regin går inte att klaga på. Robert Englund är precis lika sevärd som Freddy som han var i den första filmen, och han kör på för fullt. Gillade man första filmen tror jag att man har ganska goda möjligheter att gilla den här också, för charmen från föregångaren finns definitivt kvar. Jag skulle inte påstå att de är lika bra, men det är likväl en väldigt lyckad uppföljare. Från min sida blir det en varm rekommendation.

 

Härnäst tänker jag skriva några rader om Terror på Elm Street 3 – Dream Warriors, men det får bli imorgon eller så. Peace out. Eller, ja.. vad kidsen nu säger.