mypersonalgrudge

Idag vill jag prata om Dracula. Jag har nämligen slutligen sett versionen från 1931 med Bela Lugosi i titelrollen. Det blir då, om jag inte räknar fel, den femte filmversionen jag sett av Bram Stokers bok (som jag inte läst). Så nu kan jag med all rätt känna mig lite extra häftig.

Men för att gå närmare in på själva filmen. Det är som sagt ytterligare en version av Bram Stokers berättelse, och det handlar i vanlig ordning om att Dracula köper ett hus, flyttar till civilisationen och ställer till med elände för en ung, vacker kvinna, och alla i hennes närhet. Han möter även motstånd i form av Van Helsing.

Är den då så bra som folk säger? Nu vet jag inte exakt vad folk har sagt, men jag förutsätter att de har sagt bra saker om den. Och ja, den är väldigt bra. Jag ska inte ljuga och säga att den var läskig och skrämmande, för det upplevde jag inte riktigt. Den är trots att väldigt gammal, och effekterna är därigenom ganska förlegade, samt att den skräcktradition som existerade då filmen skapades inte är särskilt aktuell idag. Men det finns mycket annat som är värt att ta fasta på i Dracula. Så nedan tänkte jag nu lista de tre saker jag tyckte bäst om med filmen:

Renfield. Det var det absolut bästa i hela filmen. Karaktären Renfield. I andra versioner har jag inte tänkt över den här karaktären särskilt mycket. Han är galen, han följer Dracula. Det brukar inte bli mer spännande än så. Men i den här versionen var han alldeles fantastiskt intressant, för att inte tala om hur fantastisk Dwight Fryes rolltolkning är. Renfield har här inre motsättningar. Han dras till mörkret, men får ångest över risken att skada människorna i sin närhet. Rädsla kastar honom fram och tillbaka mellan rätt och fel. Bara den här karaktären är nog för att ge filmen ett fint betyg.

Bela Lugosi. Lugosis tolkning av Dracula är underbar. Även här syns spår av intressanta inre motsättningar, samt att han lyckats lyfta fram Draculas attraktionskraft på ett mycket övertygande vis. Det är inte så att jag personligen upplever Lugosi som särskilt vacker, men på något sätt lyckas han ändå gestalta Dracula på ett sätt som gör att man förstår hur folk kan dras till honom. Jag hade själv dragits till honom.

Dialogerna. Fantastiska, stämningsskapande dialoger, levererade på ett alldeles ljuvligt vis. Det finns inte så mycket mer jag kan säga om just det, men filmen har otroligt välskrivna dialoger.

Nu finns det givetvis fler bra saker med den här filmen, och jag finner i princip inget att ge negativ kritik på. Det skulle möjligen vara relationen mellan Dracula och Van Helsing som hade kunnat vara en smula mer intensiv. Och det hade varit intressant att få en djupare insikt i varför Van Helsing egentligen vet så mycket om vampyrer. Men det här är detaljer och bagateller. Versionen av Dracula från 1931 är klart sevärd. Det finns antagligen betydligt mer att säga om den, men lite ska ni väl få upptäcka på egen hand.