mypersonalgrudge

Så var det dags. Terror på Elm Street 6 – The Final Nightmare. Och det här är verkligen en mardröm. Mardrömslikt DÅLIGT. Herregud, det här är verkligen det stående beviset på att inget varar för evigt. Fem bra filmer lyckades de göra, men den sjätte är verkligen en komplett shitfest. Jag vet inte ens i vilken ände jag ska börja redogöra för den här soppan. Men det är kanske rimligt att börja med manuset. ”Vilket manus?” skulle man spontant kunna fråga sig, för jag är inte helt säker på att skaparna verkligen hade ett. Och hade de ett så läste de det antagligen inte. Den här filmen har lite, om ens något, att göra med de tidigare filmerna. De föregående fem filmerna följer varandra ganska tätt i fotspåren och bildar en slags enhet. Den här filmen står helt för sig själv, och det är bara närvaron av Freddy själv som gör att man känner igen sig. Hela berättelsen är konstig och krystad. Och som om den del av handlingen som utspelar sig i nutid inte var pinsam nog finns det därtill flashback-sekvenser som ska ge tittaren en djupare inblick i Freddys liv medan han levde. STORT misstag. Bakgrundshistorien de vips beslutar sig för att ge honom här är så dåig att det nästan förstör karaktären. Det känns inkonsekvent och verkar inte ha något att göra med det man sett av karaktären tidigare. Och, för att göra saken värre, manuset motsäger sig självt! Det är en sak om något i manuset inte stämmer överens med den föregående filmen. Det är osmidigt, men inte oförlåtligt. Men när en och samma film har ett manus som förmedlar två olika och oförenliga sanningar utan något större mellanrum... Det är då man börjar undra om skaparna ens brydde sig om att försöka. Otroligt pinsamt, och otroligt förolämpande mot de tidigare delarna i filmserien.

    Skådespelarna är också underligt gräsliga, och i synnerhet kvinnan som spelar huvudpersonen. De lyckas inte förmedla något, och de lyckas inte göra karaktärerna relaterbara. Man bara... bryr sig inte om någon i filmen. Sedan är vare sig regi eller effekter särskilt mycket att hurra över heller. Den här filmen är bara ett fatalt misslyckande. Ett mörkt kapitel i Elm Street-serien, och den borde aldrig ha gjorts. Dock ska jag vara rättvis och påpeka att det ändå finns ett par ganska sevärda saker i den. Det ena är i vanlig ordning Robert Englund som Freddy Krueger. Manuset är hemskt, karaktärsutvecklingen är hemsk, men Englund gör verkligen det bästa möjliga av situationen. Ingen av de andra skådespelarna verkar riktigt orka bry sig, men han kör fortfarande på till hundratio procent. Det är faktiskt imponerande med tanke på hur lite han har att jobba med. Och han är underhållande. Det andra sevärda i filmen är ett hysteriskt roligt cameo-uppdykande av ingen mindre än självaste Johnny Depp. Det är en väldigt kort scen, men det är den roligaste sekvensen i hela filmen. Och för att bespara er lite lidande har jag faktiskt letat upp den scenen, så ni slipper se hela filmen för att hitta den:

Ja, det finns inte så mycket mer att säga om den här filmen. Den är en skamfläck. Depp är rolig och Englund är rolig, men filmen är inte rolig. Filmen är hemsk. Till alla Elm Street-fans som fortfarande inte sett den föreslår jag faktiskt att ni struntar i att se den, bara hoppar över den och låtsas att den inte finns. Härnäst ska jag recensera Terror på Elm Street 7 – Wes Craven’s New Nightmare. Efter det är jag färdig med Elm Street (för nu) och ska prata om något annat ett tag.

Trevlig kväll.